Intervju med barnmorskan och doktoranden Karin Wallin

Redan under barnmorskeutbildningen kände jag att forskning var något som jag troligen skulle komma tillbaka till i mitt arbetsliv. Det kändes kul och utmanande att få fördjupa sig i ett område under magisteruppsatsen. Efter flera år på förlossningen och BB i Linköping kände jag att jag var sugen på att prova något nytt inom mitt yrke. Jag letade forskningsprojekt och fick möjlighet att vara med i ett nystartat projekt som handlar om sexuell och reproduktiv hälsa hos unga kvinnor med ADHD. Det tilltalade mig att utforska ett område (sexuell och reproduktiv hälsa), som jag inte arbetat så mycket med tidigare. Det här med ADHD kändes dock som helt främmande land men lockade med utmaning.

Ju mer jag läste på om området desto mer spännande blev det och jag insåg att tidigare forskning hos unga vuxna med ADHD främst fokuserat på unga mäns sexuella riskbeteende och till viss del på sexuell utsatthet hos kvinnor. Det saknades fördjupad kunskap om unga kvinnors riskbeteenden och det behövdes en mer nyanserad bild av hur sexuell och reproduktiv hälsa upplevdes, utöver riskbeteenden, för att kunna utforma stöd och rådgivning på bästa sätt. Jag hittade inga fullständiga svar på frågor som till exempel; leder impulsivitet till sexuellt riskbeteende även hos kvinnor, vad är utmaningarna i sexuella relationer om det är svårt att tolka det sociala spelet, vilken betydelse får sekundära problem som låg självkänsla och psykisk ohälsa, kan symtom på ADHD ge något positivt. För att utforska området genomför jag nu intervjuer där unga kvinnor med ADHD och vårdpersonal som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa får berätta om sina upplevelser och erfarenheter. Tanken är att resultatet även ska ligga till grund för förbättringsåtgärder i vården som testas senare i projektet.

Intervjuandet är verkligen roligt och det känns skönt att producera början till ett resultat då jag har haft en lång rekryteringsprocess med ändringar av metodupplägg, tillägg till etikmyndigheten och coronauppehåll. Men även om det bitvis känts som jag aldrig kommer framåt och det alltid känns som att det behövs mer forskningstid så tycker jag att det har det varit en fördel att dela min arbetstid mellan forskning och kliniskt arbete. Det ger variation och tid för forskningsdelarna att sjunka in. Dessutom har det kliniska jobbet fått en nytändning. Det har aldrig varit så roligt som nu.

Är man sugen på att forska och doktorera rekommenderar jag er verkligen att prova även om det kan ta en stund att komma igång. Det är självklart viktigt att ha något slags intresse för ämnet i projektet men förutsättningarna runt om är minst lika viktiga. Ibland får man hugga det som kommer upp även om det inte är förstahandsvalet ämnesmässigt. Bra och kompetenta handledare är väldigt viktigt för att försäkra sig om att det blir en bra forskarutbildning och finns det forskningspengar i projektet så underlättar det. Det är också viktigt att kolla upp vad som gäller för forskningstid och finansiering på din klinik. Oftast finns en uttalad önskan från centrum och klinik att bedriva klinisk forskning men det gäller att närmaste chefen har möjlighet att ge dig tid. På barn- och kvinnocentrum i Östergötland finns så kallade ”brobryggare”, anställda kollegor med erfarenhet av klinisk forskning, som har till arbetsuppgift att svara på frågor och få dig på rätt väg.

Medlemsmöte 13 november 2024

Vi blev ett tjugotal barnmorskor på plats och ett par stycken på länk som hade ett jättetrevligt möte mitt i ett grått november i Linköping.

Inbjudna föreläsare var barnmorskorna Anna-Karin "Kajsa" Bengtsson, Anne-Marie Lindqvist och docent Ing-Marie Claesson.

De berättade om sina yrkesliv från tidigt 70-tal genom flera decennier. Kajsa och Anne-Marie var bland de första u-ljudsbarnmorskorna i Sverige. Ing-Marie berättade om sina första år som barnmorska i norra Sverige där det inte alltid fanns körbara vägar till byarna utan man fick ta sig dit via järnvägen.

Kajsa hade många anekdoter på lager och berättade bland annat om när de gravida fick alkoholdropp för att förhindra prematur förlossning.

Två böcker lottades ut.

Efteråt blev det fika och mycket prat och skratt.

Glöm inte beställa vår tygkasse! Nyckelband ingår i medlemsavgiften

En hälsning från en forskande barnmorska

Jag heter Anna Lindgren och har arbetat som barnmorska i Norrköping sedan 2004. Under hösten 2020 blev jag antagen som doktorand, det är ett spännande projekt. Till skillnad från många andra har jag aldrig tänkt att jag ska forska, ska jag vara ärlig tyckte jag att det var ganska jobbigt när vi skrev C-uppsatsen på barnmorskeprogrammet. Men åren som barnmorska har skapat ett intresse av palpation av fosterläget där jag tillsammans med andra barnmorskor har diskuterat rotationer, palpation av kliniska fynd och hur detta skulle kunna ge ett uttryck i partogrammet mm och en hypotes kring förlossningsprocessen kom på pränt. Detta ledde till att jag sökte in på Masterprogrammet i omvårdnad, en tvåårig utbildning som jag slutförde 2018 med syfte att försöka bli antagen som doktorand. Mitt stora engagemang ligger i att få kvinnor att må bra under graviditet, förlossning och eftervård, det finns ett värde i att gå igenom detta med hälsan i behåll. Kan vi göra om än bara små saker för att förbättra eller skapa förståelse så är det värt att försöka.

Innan antagning till forskarutbilningen fick jag göra en litteraturgenomgång på området vidöppna fosterlägen, för det är det som är temat på studierna till mitt avhandlingsarbete. Jag blev förvånad över vad jag hittade, det fanns betydligt fler studier som visade på en ökad risk för kejsarsnitt, sugklockor och långdragna förlopp vid vidöppna fosterlägen än vad jag hade tänkt mig. Men där tar det sen stopp, för ingen har fullt ut kunnat förklara varför. Det är där det börjar bli intressant att fundera över den kliniska bilden. Att palpera fosterläget innebär att få en bild som håller hela vägen, där den yttre palpationen och den inre undersökningen behöver ge en rättvis bild över hur fostret ligger och roterar ända tills att barnet är fött. Jag har efter år av palperande fått en stor respekt för hur svårt det här kan vara och det kan också vara en förklaring till att vi saknar kunskaper på området. Det finns en del studier som ifrågasätter barnmorskors förmåga att palpera och där finns en utmaning att bli bättre.

Just nu genomför jag en datainsamling till min första studie. Vi intervjuar kvinnor som fött sitt första barn i vidöppen hjässbjudning. Det är roligt och spännande men inte helt enkelt att komma på djupet. Men att doktorera är att gå en forskarutbildning och man måste få vara ny och lära sig med tiden. Finns det barnmorskor på våra kliniker som vill doktorera så kan jag verkligen rekommendera detta. Det är inte helt enkelt att få till ett projekt, och det kan ta några år innan man kommer igång. Det behöver finnas handledare och skapar man sitt egna projekt som jag har gjort så finns det ingen ekonomi i projektet. Detta leder till att mycket tid läggs på att söka pengar i olika fonder. Det är en stor hjälp om man har en fråga man ”brinner för” då man ska leva länge med sitt projekt.

//Anna

Intervju med barnmorskan och doktoranden Karin Wallin

En hälsning från en forskande barnmorska

Bildarkiv

KONTAKTA OSS

Bli medlem